Carcinoid påverkan på hjärtat

Intervju med överläkare Lennart Lundin, kardiolog på Uppsala Akademiska sjukhus
Carpa har tagit kontakt med ÖL Lennart Lundin, som är kardiolog på Uppsala Akademiska sjukhus, för att ställa några frågor till honom om hur den endokrina tumörsjukdomen carcinoid kan påverka hjärtat.

Lennart Lundin samarbetar med läkarna på avdelningen för Onkologisk endokrinologi både kring diagnos och beslut om behandling för patienter med carcinoid och hjärtpåverkan. Lennart Lundin disputerade 1989 med avhandlingen “Carcinoid heart disease. A clinical, biochemical and morphological study”.

Fråga 1

Hur vanligt är det att hjärtat blir påverkat när en patient har utvecklat carcinoid?

Carcinoid-tumörer är sällsynta, varje år insjuknar 20 nya fall per miljon invånare. 70% av carcinoid-tumörer är s k mid-gut tumörer, dvs utgår från blindtarmen (40%) eller tunntarmen (utom tolvfingertarmen) och första delen av tjocktarmen (30%). Det är dessa 30% somutvecklar carcinoid-syndromet som inkluderar symtom som flush, diarré, astmaliknande besvär, ödem och den karakteristiska hjärtsjukdomen = Carcinoid hjärtsjukdom.

Fynd förenliga med carcinoid hjärtsjukdom kan med hjärtultraljud = ekokardiografi påvisas hos ca 2/3 av patienter med carcinoidsyndrom. De flesta av dessa patienter är och förblir hjärtmässigt symptomfria.

Fråga 2

Brukar man som patient märka att hjärtat är påverkat?

De symtom som uppträder beror på bristande funktion i höger hjärthalva som orsakar s k högersvikt. Dessa symtom är hos dessa patienter ospecifika och liknar en del av symtomen från själva tumörsjukdomen, t ex allmän trötthet, andfåddhet vid liten ansträngning, svullnad/vätskeansamling (=ödem) i ben och fötter, i magen, i levern mm.

Ca 1/3 av dödsfallen hos patienter med carcinoidsyndrom beror (om de ej klaffopererats) på hjärtsvikt, som i sin tur orsakas av carcinoid hjärtsjukdom. Tilläggas kan att i flera fall har hjärtsymtomen varit initialsymtom för tumörsjukdomen.

Fråga 3

Kan ett ”carcinoidhjärta” vara ett farligt tillstånd för en patient?

Om den carcinoida hjärtsjukdomen blir uttalad blir ofta symtomen invalidiserande och obehandlat progredierar tillståndet till grav hjärtsvikt vilket patienten slutligen kan avlida i. Dessa patienter erhåller i första hand farmakologisk hjärtsviktsbehandling och hjärtkirurgi med byte av hjärtklaffar måste individuellt övervägas.

Fråga 4

Bör alla patienter med carcinoid få sitt hjärta undersökt regelbundet med ett ekokardiogram (ultraljud)?

Alla patienter med carcinoidsyndrom bör efter tumör-diagnos screenas med ekokardiografi. Om tecken på carcinoid hjärtsjukdom påvisas bör patienten regelbundet (varje eller vartannat år) kontrolleras kliniskt och med ekokardiografi och vid symtom ofta mera frekventa kontroller.

Fråga 5

Vad är det för något som carcinoiden egentligen orsakar på hjärtat?

Den eller de exakta länkarna mellan tumör och hjärt-påverkan är inte klarlagda.Vi vet dock att cirkulerande vasoaktiva substanser frisatta från tumören har betydelse, liksom vissa lokalt aktiverade tillväxtfaktorer. Det som sedan ger hjärtsjukdomen är en bindvävstillväxt i hjärtväggens inre vägglager. Detta sker även på hjärtklaffarna i första hand i höger hjärthalva och dessa klaffar blir förtjockade och styva. Pga av detta uppstår insufficiens=läckage och/eller stenos=förträngda.

Fråga 6

Hur farligt är det att genomgå en klaffoperation?

Öppen hjärtkirurgi är en stor och avancerad operation som alltid innebär risker i sig. Innan operationen bör cirkulationen vara stabil och tumörsjukdomen under kontroll. Att operera carcinoid hjärtsjukdom kräver dessutom speciell handläggning med tanke på de cirkulerande kärlaktiva substanserna från tumören. När en patient bedömes behöva och klara av en klaffoperation är det dock större risk att avstå från operationen än att genomföra den.

Fråga 7

Måste man ständigt medicinera efter en klaffoperation?

Före operationen står patienterna nästan alltid på farmakologisk hjärtsviktsbehandling. Efter en tid postoperativt hämtar sig vanligtvis hjärtat och medicineringen kan minskas eller utsättas helt. Detta måste förstås bedömas individuellt. Tre månader efter operationen behövs tillägg av antikoagulantia=”blodförtunnande” behandling med Waran.

Fråga 8

Hur många patienter med sk ”carcinoidhjärta” har du träffat under din tid som kardiolog och hur många av dessa har genomgått en klaffoperation?

Undertecknad har bedömt patienter med carcinoidsyndrom sedan början av 1980-talet. I och med vårt screening-system har dessa varit utvalda på klinisk eller ekokardiografisk grund, där något fynd givit misstanke på carcinoid hjärtsjukdom. Antalet vill jag inte ens gissa. Den första patienten opererades 1986 och den senaste oktober 2008. Totalt har klaffkirurgi på patienter med carcinoid hjärtsjukdom med insättande av en eller två klaffproteser skett i Uppsala hos 34 patienter. Enstaka operationer av carcinoid hjärtsjukdom har sannolikt ägt rum vi andra universitets-sjukhus, men jag har ingen säker uppgift om antal eller resultat.
Carpa tackar Lennart Lundin för att han har tagit sig tid att svara på frågorna.

Intervjun gjordes av Agneta H-Franzén, ordf. i Carpa som blev klaffopererad på Akademiska sjukhuset i Uppsala i juni 2006 med gott resultat och förhöjd livskvalitet.

Målsökande strålbehandling för endokrina tumörer med 177Lu-DOTA-octreotate

Intervju med överläkare Dan Granberg & Överläkare Ulrike Garske
Carpa har vänt sig till ÖL Dan Granberg och ÖL Ulrike Garske och ställt några frågor till dem om den behandling som vi patienter brukar kalla Lutetiumbehandling. Dan Granberg är överläkare inom Verksamhetsområdet för Onkologisk endokrinologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Med.dr., specialist inom endokrinologi och internmedicin. Ulrike Garske är överläkare vid Bild- och Funktionscentrum, Nuclearmedicin vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och Dr.med., specialistläkare i allmän onkologi och intern- och nuklearmedicin.

Fråga 1

Riktad strålterapi, målsökande robotar, Rotterdam-metoden och Lutetium-behandling – är detta samma sak? Och vad står det för egentligen?

Målsökande terapi/strålterapi är en sammanfattande benämning för strålbehandling som ges inifrån med hjälp av en spruta, en infusion eller också en kapsel eller en vätska som man sväljer. Detta i skillnad till strålbehandling som ges utifrån, där patienten behandlas med gammastrålar, som riktas utifrån mot kroppen. Målsökande substanser används för såväl diagnostik som behandling (terapi) av sjukdomar. De består av en substans, som fäster sig vid den struktur (tex tumören) som man vill se, en radioaktiv isotop (strålkälla), och en kopplingssubstans. Det finns särskilda fall, då den målsökande substansen redan är radioaktiv. T ex är den äldsta målsökande radioaktiva behandlingen den med radioaktivt jod, som nästan enbart tas upp i sköldkörteln. Radioaktivt jod har getts sedan mer än 50 år tillbaka, såväl för godartade som för elakartade sköldkörtelåkommor. Vanligtvis tänker man dock på andra behandlingar, när man pratar om målsökande terapi.

En av dessa är den s.k. Rotterdam metoden, en behandling som har startats av Professor Krenning och hans medarbetare i Rotterdam i Holland. Behandlingen kan ges till patienter som har tumörer med en viss egenskap, nämligen ökat uttryck av receptorer för somatostatin. En receptor är en struktur på en cell, som gör den mottaglig för vissa substanser. Substansen, som man använder vid denna terapi liknar den somatostatinmolekyl som passar till receptorn och som även förekommer normalt i kroppen i låga doser. Vid behandlingen kopplas denna molekyl till en radioaktiv isotop, som heter Lutetium 177. Man har börjat prata om ”Lutetiumbehandling” i dagligt sjukhusspråkbruk för den här typen av behandling och menar i detta sammanhang somatostatinreceptorbehandling med radioaktivt Lutetium.

Man har också pratat en del om ”robotar”, vilket jag personligen upplever som något vilseledande. Målsökande substanser kan vara en del olika typer av substanser, små molekyler, äggviteämnen (proteiner) i olika storlekar och antikroppar. De väljs ut enligt deras egenskaper att kunna fästa sig vid eller i tumören eller strukturen som man vill se eller behandla. När man pratar om robotar tänker jag på små maskiner, som kan fjärrstyras, när de väl har kommit in i kroppen men riktigt så fungerar inte målsökande terapi – även om vi har vissa möjligheter att påverka var substansen hamnar.

Fråga 2

Hur länge har ni använt er av den här metoden på UAS?

På Akademiska Sjukhuset i Uppsala startade vi 2005, och har hittills behandlat 110 patienter med 340 enskilda terapier (behandlingar) i Uppsala.

Fråga 3

Vilka andra sjukhus i Sverige eller utomlands erbjuder denna behandling?

Erasmusuniversitet i Rotterdam har genomfört de första behandlingarna med Lutetium-octreotat. Akademiska sjukhuset var det första i Skandinavien, som har erbjudit denna behandling. Nu finns även möjlighet till behandling i Göteborg och Lund. Köpenhamn håller på att starta behandling i Danmark. Ännu så länge finns inga behandlingsmöjligheter i Norge och Finland vad jag vet. Det finns flera ställen i Europa, som också har börjat. Det finns en del centra som har snarlika behandlingar, med några andra målsökare och/eller isotoper, bl a London i Storbritannien, Basel i Schweiz, Milano i Italien, Innsbruck i Österrike och i Sao Paolo i Brasilien har man nyss börjat med Lu-DOTA-octreotate. Det finns även centra i USA och Kanada.

Fråga 4

Vilken typ av patienter kommer ifråga vid denna behandling?

Patienterna måste ha tumörer, som har ett högt uttryck av somatostatinreceptoer, som man ser vid undersökningen med OctreoScan Det är ofta endokrina tumörer som har denna egenskap. Dessutom måste njurarna vara friska, och benmärgsfunktionen tillräcklig god, det betyder att värdet för vita blodkroppar och blodplättar måste ligga tillräckligt högt, för att kunna ge behandling.

Fråga 5

Är behandlingen applicerbar på alla typer av endokrina tumörsjukdomar?

Alla endokrina tumörer, som har tillräckligt högt uttryck av somatostatinreceptorer, som kan ses vid OctreoScan-undersökningen kan behandlas. Det finns dock skillnader i uttryck mellan så väl som inom tumörgrupperna, så alla patienterna kan inte komma i fråga.

Fråga 6

Ersätter den här behandlingen någon annan behandling eller är den ett komplement till de metoder som ni har använt under en längre tid?

Målsökande terapi mot tumörer är ett komplement till andra behandlingar. Det är i de flesta fall en fråga om en kombination av olika metoder, som inbegriper kirurgi, biologisk behandling, kemoterapi och extern strålbehandling. Beroende på tumörtypen kommer man att välja de metoderna, som enligt rådande kunskap anses kunna ge mest nytta och orsaka minst biverkningar. Det pågår forskning inom många områden, och över tiden kommer vi säkert att se att vissa terapier byter plats med varandra och att man provar en behandling före en annan. Regeln är att man måste utvärdera nya behandlingar, som målsökande strålterapi, i jämförelse med gamla beprövade terapier.

Fråga 7

Vilka positiva effekter förväntar ni er (eller har redan upplevt) av den här metoden?

Det finns flera effekter, som kan uppnås om patienten svarar bra på behandlingen. Hos en del patienter kan man uppnå en minskning av tumörbördan. Enstaka fall har förekommit där vi inte kunnat påvisa någon synlig tumörbörda efter behandlingen. Endokrina tumörer är oftast långsamt växande, och även krympningen av tumörmassan, som man mäter på röntgenundersökningar kan ta rätt lång tid, upp till flera månader. Hos en del patienter kan man uppnå ett stopp på tillväxtökningen av tumörmassan som bästa effekt. Har patienten besvär genom hormoner, som produceras av tumören, kan detta förbättras. Detta kan innebära allt mellan att blodsockret kan vara lättare att kontrollera till att diarréer blir mindre besvärliga. Om tumören orsakar smärtor kan detta förbättras. Trötthet kan bli bättre på sikt. Även patienter som har tumörer som inte krymper dramatisk kan få en förbättring av hormonnivåerna och därmed en förbättring av allmäntillståndet. Dessutom upplever många av patienterna ett ökat allmänt välbefinnande.

Fråga 8

Finns det några påtagliga biverkningar?

Omedelbara biverkningar i samband med behandlingen är ett oftast lätt illamående, som vi förebygger genom mediciner som ges strax innan behandlingen. Många patienter får lätt håravfall, men vi har inte sett någon tappa allt hår och ingen av våra patienter har behövt använda peruk, men det är viktigt att vara beredd på det. Dagarna efter behandlingen kan oftast en förstärkning av symptomen som man har av tumören inträffa, det är viktigt att vara beredd på det. Har man smärtor eller diarré, kan man behöva lägga till mera kortverkande medicinering för det. Det som vi är observanta på är njur- och benmärgsfunktionen. Njuren utsöndrar resten av radioaktivitet, som inte tas upp av tumören, och får en relativ hög stråldos. Benmärgen är ett mycket strålkänsligt organ, som producerar röda och vita blodkroppar samt blodplättar. Känsligheten hos dessa organ är begränsande för hur mycket behandling som kan ges.

Fråga 9

Hur går behandlingen till?

Första steget är att patienten genomgår en OctreoScan undersökning. Baserat på den avgör vi om behandlingen kan ges, och om alla övriga krav uppfylls får han/hon en tid för inläggning. Eventuellt ändras medicinering, som påverkar behandlingen i god tid före. Det tas prover, som kontrollerar blodvärden, njur- och leverfunktion samt tumörens funktion. Det görs även röntgentundersökningar för kontroll av tumörförändringarna. På behandlingsdagen blir patienten klädd i sjukhuskläder, och det sätts två nålar för intravenösa infusioner, som är så centrala som möjligt. En halv timme innan behandlingen startar, ges mediciner mot illamående intravenöst, och ett dropp sätts i ena nålen. Den innehåller aminosyror, som minskar upptag av radioaktivitet i njurarna. Detta dropp pågår under minst 4 timmar, även när vi ge den radioaktiva målsökaren. Patienten kommer ned i sin säng till vår nuklearmedicinska avdelning som ligger i samma hus som den Onkolog-endokrinologiska kliniken. Infusionen pågår under en halvtimme. Därefter tar vi några bilder med gammakameran, precis som vid OctreScanundersökningen. Efter första behandlingen tar vi bilder vid 4 tillfällen, för att vi skall kunna räkna ut, hur stor stråldosen till njurar och andra organ beräknas bli vid en behandling. Vi tar av samma anledning också en del blodprover vid dessa tillfällen.

På de följande behandlingarna tar vi endast bilder den första och andra dagen, för att kontrollera upptaget i tumören. Efter behandlingen skall man stanna på det egna rummet under ca 24 timmar, för att minska stråldosen till omgivningen. En strålskyddsansvarig fysiker ger sedan också instruktioner, hur man skall bete sig under de närmaste dygnen. Man skall dricka rikligt och besöka toaletten ofta under en veckas tid för att minska stråldosen mot njurar och tarmen. Vi ger dock enskilda råd och anvisningar till alla patienter som är anpassade till deras sjukdom och specifika livssituation.

Fråga 10

Hur upplever patienterna behandlingen?

Många patienter blir överraskade över hur odramatisk behandlingen är. Oftast upplevs terapierna som mindre påfrestande än kemoterapi. De frekventa undersökningarna med gammakameran vid det första behandlingstillfället är besvärliga för en del patienter, man måste ligga stilla några timmar men detta minskas dock avsevärt vid de efterföljande behandlingarna

Fråga 11

Finns det patienter som inte tål den här behandlingen?

Absolut. Patienter med dålig njur- och eller benmärgsfunktion, med för låga värden för vita blodkroppar eller blodplättar, tål inte behandlingen. Därutöver kan även en för stor mängd levermetastaser vara ett problem.

Fråga 12

Vad säger ”forskningen” om den här metoden? Och vilka förväntningar inför framtiden har ni efter hittills gjorda erfarenheter?

Det här är fortfarande pågående forskning. Även andra centra har sett liknande resultat, nämligen att behandlingsresultat korrelerar med upptagsintensitet i Octreoscan, och att vissa tumörgrupper svarar generellt i högre utsträckning än andra (rektalcarcinoider och endokrina pankreastumörer verkar ha störst förmåga att krympa efter behandlingen). Vi behöver samla mera erfarenheter, men hittills upplever vi resultaten som uppmuntrande. Forskningen behandlar nu också frågan om en kombination av Lu-DOTA-octreotate med andra terapier för att uppnå bättre effekt.
Intervjun gjordes av Agneta H-Franzén, ordf. i Carpa Patientförening och som har genomgått 3 Lutetium-behandlingar vilka har bidragit med att stabilisera sjukdomen.

Om arbetet med att föra ut information om NET till vårdcentralerna

Intervju med docent Jan Zedenius
Carpa Patientförening har tagit kontakt med Jan Zedenius, som är docent på den Endokrin- kirurgiska enheten vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna för att ställa några frågor till honom om hur de arbetar med att föra ut information om endokrina tumörsjukdomar till allmänheten och till distriktsläkare på vårdcentraler.

Fråga 1

När man som patient först börjar känna av några symptom vänder man sig vanligen till sin Vårdcentral. Om man upplever att distriktsläkaren inte känner igen några av de symptom som man beskriver hur bör man gå vidare?

Jo, men man kan alltid begära remiss till specialist. Vi försöker således sprida kunskap, men en distriktsläkare ser nog väldigt få carcinoidpatienter under sin karriär, så några tydliga igenkänningstecken blir det nog inte – här får vi hoppas på adekvat utbildning, och varför inte ökad info på nätet?

Fråga 2

Hur kommer det sig att en del patienter kan få en snabb och korrekt diagnos medan det för andra kan ta flera år? Beror det bara på läkarens kunskap och skicklighet eller kan sjukdomen vara nästan omöjlig att diagnostisera?

Oftast beror nog detta på att symtomen kan vara väldigt diffusa och smygande innan det blir uppenbart vilken sjukdom som patienten har. Man kan ju gå i många år med lite uppkördhetskänsla och magknip samt lättare diarréer innan symtomen blir tydligare. Vi försöker ju lära ut att vid oklara bukbesvär som inte får någon vettig förklaring, bör läkaren tänka på carcinoid, åtminstone. Exempelvis ska man ha tänkt denna tanke innan diagnosen ”irritabel grovtarm” sätts. Enstaka gånger är det mer uppenbart, och då är det hela inte så svårt, tex vid flush och svåra diarréer. Men då har patienten i regel haft sin sjukdom under många år, men utan besvär och därför inte sökt doktor.

Fråga 3

Hur kan man som patient försäkra sig om att få all tillgänglig information om de behandlingar som används inom området endokrina tumörsjukdomar oberoende av var man bor?

Det är nog lite si och så med den saken, precis som med många andra ”ovanliga” tumörformer. Cancerfonden har adekvat information och temanummer i tidningen ”Rädda livet” som är mycket användbara. Universitetssjukhusen har i regel skriftlig information till sina patienter. Men det är lite svårt med sådan, då de får skrivas för att passa många olika patienter med helt olika problematik. Viktigast är nog (som alltid) att man hamnar hos en läkare för vilken man har förtroende.

Fråga 4

Hur fungerar en ”Second opinion” och upplever man som läkare att det är känsligt om en patient ber om det?

Alla har rätt till Second opinion om man så önskar. Idag är reglerna lite luddiga, tex om man alltid har rätt att få åka till annat landsting etc. Men det är nya regler på gång, faktiskt, där rätten till Second opinion blir långt mer tydliggjord. Så småningom kommer det nog bli naturligare att detta blir ett inslag vid allvarliga sjukdomstillstånd.

Det kan idag ofta kännas besvärligt att be om Second opinion, eftersom det inte är så vanligt i vårt land och man därmed tror att man ”underkänner” sin doktor. Men detta måste vi bort ifrån, och jag tycker att det är en självklarhet att man ska få information som man helt kan lita på. Man kan gott som patient säga: ”Tack för all information och förslag om utredning/behandling. Då detta är så viktigt för mig och jag har svårt att helt själv ta ställning, skulle jag uppskatta en diskussion om Second opinion hos någon annan expert.” Man har då skyldighet att tillhandahålla sådan expert, och om ingen finns i det egna landstinget måste det bli en resa till annat landsting med sk Sepcialistvårdsremiss från läkaren på hemorten.

Jan Zedenius och hans kollegor arbetar med att föra ut information om neuroendokrina tumörsjukdomar, NET till Vårdcentraler och allmänläkare och detta har Carpas medlemmar stor nytta av vid diagnos och remittering till specialistläkare. Carpas styrelse har därför beslutat att ansöka om finansiering från Cancerfonden för ett projekt med syfte och mål att ta fram ett online-baserat informationssystem om NET som vänder sig till allmänläkare.

Carpa tackar Jan Zedenius för hans medverkan I Carpas Nyhetsbrev.

Agneta H-Franzén, Lomma 2009-06-11

Att vara en frisk sjukling

Publicerad i Carpabulletinen 1996

Upphovsrätt till denna artikel har Anders Edwartz
”Ibland tänker jag på livet och hur det ter sig, som vid en hastig betraktelse likt en aldrig sinande ström händelser, infall och slump. Andra gånger anar jag en helhet, en strömning som bildar mönster. Kanske kallas den känslan förståelse eller distans.”

Det kom ett brev 1987. Det var från medicinkliniken Uppsala med anledning av släktsjukdomen i min familj. Man skulle göra en screening under hösten, vilket hade skett tidigare vid ett par tillfällen (dock främst på mina äldre syskon). Denna gång anade jag att om sjukdomen fanns i mig skulle det visa sig, då jag sedan sist genomgått puberteten. Jag minns mig själv som skeptisk, att jag till och med tvekade inför provtagningen. Den högst mänskliga tanken ”vad jag inte vet lider jag inte av” ringde i mitt huvud. Nu gjorde jag emellertid min värnplikt i Örebro och såg tillfället som en god orsak till en dags permission. Det låter så här i efterhand ofattbart, men så var det.

Jag och mina två syskon infann oss vid Regionsjukhuset i Örebro för provtagning. Ett halvår senare kom nya brev med provernas resultat. Jag hade förhöjda kalk och pro-insulinvärden. Mina syskon hade det inte. Jag hade det. Jag hade MEN1! Såklart! Efter detta besked var det att hoppa på tåget och det har tagit mig en bit på väg. Först en operation på bisköldkörtlarna, året efter bukspottkörteln, interferonbehandling; totalt ett tjugofemtal vistelser i Uppsala sedan dess. Nu senast ett nytt bukspottkörtelingrepp. Det har varit upp och ned, ljus och mörker, nya besked; en balansakt i mellan avvaktan och behandling, hopplöshet och livsvilja. Alla som haft cancer eller tumörrelaterade syndrom eller svårare sjukdom över huvud taget, vet detta tågs framfart och nycker.

Man möts av många problem och hinder, både av praktiska som emotionell natur. Vissa ställningstagande blir naturliga och konkreta. T ex vad sjukvård är och det sätt den utförs på. Andra mer indirekta, som hur jag borde bemöta och bearbeta min situation? De är båda av vikt, liksom jag tror att nyckelordet till all god behandling innefattar patientens delaktighet, så långt som möjligt.

Jag antar inställningen till svensk sjukvård under åren formats till en ganska dualistisk sådan. Detta land, där utveckling och välfärd nått så långt, kan i värsta fall visa upp ett exempellöst kallhamrat ansikte mot de sina. Även om den sjukvård vi (med våra ”intressanta” åkommor) utsätts för, må vara en bit på väg mot den personlighet och helhetstanke den borde vara, finns så många skräckexempel. Vi behöver inte gå långt, blott till omvårdnaden av våra äldre. De, som ironiskt nog investerat sina skattepengar i framtiden, har blivit blåsta på avkastningen. För att inte tala om världen i övrigt med sina ofattbara grymheter, katastrofer, mänskliga lidanden. Vissa kan inte ens få ett enkelt antibiotikum mot en dödlig sjukdom. Jag skriver detta, ty det är tankar som kan komma när jag ligger i min säng på UAS för 8000 spänn dygnet eller vad den nu kostar. Världen är inte rättvis – men fylld av så kallade privilegium… eller är det kanske tur det kallas.

(En sak som slog mig nu är hur få verkliga handlingar som kommer ut att allt det där. Om man skulle lägga ihop alla tjänstetimmar, kostnader, blod, svett och tårar (i ordens rätta bemärkelse) som spenderats i syfte till en riktig diagnos, och ställa det mot vad som egentligen utförts, blir gapet rätt stort. I mitt fall kan jag bara gissa mig till den första kalkylen. Den andra inskränker sig till tre (be)handlingar – två operationer och insättandet av interferon.)

Det något speciella med MEN1-patienter är sjukdomstillståndet, vilket i allmänhet medför lindriga symptom. Detta gäller i synnerhet mig, som överhuvud taget inte haft ett symptom i mitt vardagliga liv, trots att min journal är nådig som en finanspropposition. Om man aldrig haft ont, inte ens ett litet obehag, hur ska man då övertyga sig själv om vikten av dessa nålstick, röntgenundersökningar, operationer. För att inte tala om alla fattiga timmar, händelselösa minuter i väntan på… ja på vad? Nya stick. Bättring. Försämring. Besked.

MEN1 prackades på sätt och vis på mig och blev en svår nöt eftersom jag tyckte mig vara frisk. Bara när jag var inlagd kände jag mig sjuk, som ett dubbelliv där jag slog ifrån mig men ändå driven att fortsätta. Lösningen på den ekvationen krävde något mer. Alltså – fakta!

Det påstods att jag hade små godartade tumörer i bisköldkörteln och bukspottkörteln. Bra Böckers Läkarlexikon blev min första terapeut; parathyroidea… pankreas…, efter hand mer specialiserad litteratur, artiklar och avhandlingar; chromogranin… supressorgen…. etc.

För den faktatörstande fanns det en bottenlös brunn att ösa ur. Kanske inte om just MEN1, men organ, symptom, behandlingar osv. I mitt fall blev det en väg, möjligen den enda vägen, till bearbetning. Det var vikten att åter bli en del av mig själv, mitt nya jag, och min behandling. Vad som fanns i mig var förvisso en felande länk, något ont om man så vill, men det var likväl oskiljaktigt från min person, mitt medvetande. Det handlar, som någon skrev, om att få sinnesro acceptera det man ej kan ändra på, mod att ändra på det man kan och att inse skillnaden. En skapligt devis, om än något svår i vissa lägen.

En bidragande orsak, kanske den främsta, var själva kontakten med läkarna. Dessa in- och utskrivningar, så styrda av invanda mönster, roller av patient och läkare. Kanske känslan av utsatthet, underlägsenhet eller otillfredsställelse över att inte kunna få min situation fullt ut förklarad. Det mynnade ut i en vilja i att nå upp till läkarens nivå. Så jag läste på läxan för att kunna delta och om möjligt påverka (i alla fall förstå) de beslut som fattades. Den här ”metoden” fungerar ganska bra, men den är ingalunda en patentlösning. Jag antar att det är ett brett spektra av komponenter som spelar in: socialt skyddsnät, en nära, jobb, ekonomin, bakgrund, ja, grundinställning till livet. Men på mig har den fungerat hyggligt.

Ibland tänker jag att sjukdom trots allt bara är en väg bland andra och måste man vandra den kan man lika gärna veta hur bred den är, hur lång och vart den kan leda. På så sätt blir omständigheterna lättare att förstå.

Det är en dag i mars och jag sitter vid skrivbordet med fönstret på glänt. Luften som strömmar in genom fönsterspringan är fortfarande kylslagen, men den bär med sig fröet till det som påminner om att våren inte är långt borta. Allt är ännu i sin linda, om några dagar eller veckor vet jag att det kommer ett tillfälle, det kommer alltid ett tillfälle, alla vårar. Och jag kommer tänka: Den här stunden, just den här stunden, när åkrarnas jord släpper vinterns dvala från sina tjocka lager, eller när Tussilagon bryter fram ur den ännu inte helt snöfläcksfria dikeskanten, när ljuset hänger sådär disigt över taknockarna och det dammar från gatorna och klirret av glas hörs från en restaurangs uppslagna fönster. Jag kommer önska att få uppleva det igen, en miljon gånger om jag fick bestämma. Men det kan jag inte.

Det smärtar mig som alla andra.

Vi söker alla vägar att förstå det obegripliga, tragedin och miraklet runt om oss, det vi kallar liv. Det låter en aning slitet att skriva det, men sjukdomen kan vara en väg att se tillvaron på håll och samtidigt komma den närmre. Helheten – strömningarna. Den blir distansen som erbjuder förståelsen. Finner man ett sätt att kanalisera och acceptera allt det andra, blir sjukdomen en del av livet – livet som en gåva trots allt.

”Vi bör älska livets långa timmar av sjukdom och trånga år av längtan såsom de korta ögonblick då öknen blommar”

Edith Södergran, ur dikten ”Ingenting”

Diagnos Carcinoid (2004)

Publicerad i Carpabulletinen 2004

Upphovsrätt till denna artikel har Agneta H-Franzén
För mig började det med lite diffus obehagskänsla och när jag tryckte på magen kändes den öm och spänd på höger sida. Detta var en söndag i oktober 2002. Eftersom ömheten inte hade gått över under natten ringde jag till läkarstationen i Lomma och fick en besökstid nästa dag på eftermiddagen. Efter att ha undersökt mig ville min husläkare att jag skulle söka upp akuten på Universitetssjukhuset i Lund och jag fick en remiss dit.
Jag trodde att det kunde vara någonting med gallan och det verkade man tro på akuten också. Jag blev tillsagd att komma på återbesök nästa dag och då informerade man mig om att jag skulle få en kallelse till en ultraljudsundersökning och den 19 februari 2003 genomförde man denna undersökning. Då hade det gått cirka 4 månader sedan jag besökte akuten.
Några veckor senare fick jag ett kortfattat meddelande om att man hade reserverat en tid för mig på kirurgen och den 13 mars åkte jag dit tillsammans med min man. Vi träffade en läkare som informerade oss om att ultraljudet hade visat på metastaser i min lever. Därefter blev jag undersökt och vi fick information om de prover som jag skulle ta och de undersökningar som jag skulle gå igenom för att kunna fastställa var modertumören fanns.
Läkaren frågade mig också om jag hade noterat några symptom som trötthet, flusher och diarréer, men vid den tiden hade jag inte märkt av något sådant. Med facit i hand kan man väl säga att jag hade varit ganska trött en tid och även haft ett par diarréer men inget som hade väckt några misstankar om att allt inte stod rätt till. Läkaren som hade analyserat bilderna från ultraljudet hade skrivit ”Carcinoid?” in sin rapport.
Nu följde två veckor av provtagningar och undersökningar samtidigt som jag var väldigt orolig för vad det skulle visa sig vara. Min man som är utbildad inom organisk kemi började leta på nätet efter information om carcinoid och han tog också fram sin gamla kursbok i Klinisk kemi för att läsa om 5HIAA och Chromogranin A.
Den 27 mars var jag på återbesök på kirurgen för att få besked om vad proverna och undersökningarna hade visat. Läkaren som jag och min man träffade då bekräftade att det var carcinoid, men man hade inte kunnat lokalisera modertumören. Därefter gav han oss en hel del information om vilken behandling som man använde sig av vid den här typen av cancer.
Den 30 april träffade vi den läkare som skulle operera mig. Han berättade då att beroende på ett återbud ville man nu erbjuda mig tid för operation, men först behövde man ta ett ultraljud på mitt hjärta. Ultraljudet visade sig att jag hade förändringar på högerklaffen och jag kommer ihåg att en av läkarna från oprationsteamet sa till mig att han skulle se till mitt hjärta under operationen vilket jag tyckte var en trevlig men konstig kommentar. Detta var innan jag hade hört talas om ”carcinoid crisis”.
Den 5 maj genomförde man en explorativ operation på mig och operatören fann modertumören där man hade förväntat sig att den skulle finnas. De hittade dessutom en GIST, Gastrointestinal stromacelltumör vilken de också avlägsnade. Jag stannade på lasarettet i sex dagar och under den här tiden började man ge mig Sandostatin LAR. Därefter har distriktssköterskan på Läkarstationen gett mig min spruta var fjärde vecka och hon kontrollerar samtidigt mitt blodtryck och min puls. Jag är verkligen tacksam för att man kan få en spruta med långtidsverkan vilket innebär att man inte behöver bli påmind om sin sjukdom varje dag. Efter ett återbesök på kirurgen blev jag överförd till onkologen på Lunds Universitetssjukhus.
Under sommaren gick jag ut på nätet och läste allt vad jag kom över om carcinoid. Den mesta informationen hämtade jag från www.carcinoid.org och det var där som jag hittade till patientföreningen Carpa www.carpapatient.se och Kliniken för Onkologisk Endokrinologi på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Det var inte alltid så upplyftande läsning och särskilt inte den som handlade om prognoser för patienter som hade levermetastaser och hjärtpåverkan. Sakta men säkert gick det upp för mig att jag var allvarligt sjuk och att jag aldrig skulle bli frisk igen. Jag som aldrig tidigare hade konfronterats med någon allvarlig sjukdom och det kändes lite som att byta identitet. Nu började jag dessutom känna av alla möjliga symtom, men särskilt från hjärtat och tarmen.
I början av september blev jag kallad till onkologen och det verkade plötsligt som om det var bråttom med att följa upp behandlingen av de planerade leveremboliseringarna. Den första genomfördes den 15 september och den andra den 10 november. Efter denna behandling känner man sig helt utslagen och det tar tid att komma på fötter igen. Jag kände också av mitt hjärta mer än jag hade gjort tidigare och hade även problem med andningen för en tid.
I den fortsatta behandlingsplanen ingick att jag skulle ges interferon och den behandlingen påbörjades den 15 januari 2004. Jag började med en spruta i veckan och gick senare över till dagliga sprutor, men behandlingen fick avbrytas ett antal gånger eftersom mina trombocytvärden föll. Dessutom fick jag ilsket röda hudutslag där sprutan hade injicerats. Under den här tiden lärde jag känna laboratoriet för Klinisk Kemi ganska väl.
Mina kontakter med Lunds Universitetssjukhus och Läkarstationen i Lomma har i stort fungerat bra med undantag av några kommunikationsmissar. En sak som man dock skulle önska sig som patient är att administrativa och interna rutiner kunde utvecklas och bli mer patientvänliga. Jag fick dock snabbt en korrekt diagnos och bra behandling av kompetenta läkare vilket är viktigast. Behandlingarna har utförts av läkare som är både mycket kvalificerade och erfarna, men som många carcinoidpatienter har sagt flera gånger före mig så är det ändå så att vissa läkare kan mer om denna komplexa sjukdom än andra och det har jag också erfarit i alla mina kontakter med olika läkare.
Eftersom interferonbehandlingen inte fungerade för mig och jag fortfarande har metastaser så väntar jag nu på nästa steg i min behandlingsplan vilket jag kommer att diskutera med läkaren nästa gång vi träffas. Det har gått mer än ett år nu sedan jag fick min diagnos och det har varit ett turbulent år. Jag har ägnat mycket tid åt sjukhusvistelser, olika behandlingar, provtagningar och läkarbesök och ibland känns det som man lever i två världar, en innanför lasarettsområdet och en utanför. Det gäller att skaffa sig ett förhållningssätt till sin livslånga sjukdom och den osäkerhet som den medför och hur detta kommer att påverka ens livssituation.
Det hjälper att ha en familj och jag har min man, två vuxna barn och ett barnbarn. Jag har också mina två systrar och andra släktingar och vänner. Mitt arbete har alltid varit en stor del av mitt liv och jag hade precis lämnat det företag, som jag hade varit anställd på tidigare för att arbeta i ett eget konsultföretag, när jag fick min diagnos. Detta har betytt en omvärdering av mitt arbete, men eftersom jag inte uppskattar att bara vara patient så kommer jag nog att försöka arbeta så mycket och så länge jag kan.

Sjukdomen (2008)

Upphovsrätt till denna artikel har Ann Hultqvist
Chocken , reaktionen , accepterandet, bearbetningen

1996

Akut, omtumlande, inkräktande på mitt liv slog den till, var på väg hem från Sunne efter ett kortare besök med en öppenvårdspatient inom enheten psykiatri. Kraftiga magsmärtor började straxt efter det vi satt oss i bilen, vi kom direkt från frukostbordet min första tanke var ja nu har jag fått sommarsjukan. Körde några mil, efter ett toalettbesök plus några Alvedon så kändes det lite bättre. Efter ytterligare ca 20 mil var smärtorna kraftiga igen och min medpassagerare började skruva på sig det var dags för lunch. Jag föreslog lite vila efter lunch och tog fram en pläd och dåsade av i 15-20 minuter men vaknade till och såg tidningsrubrikerna framför mig: ”Behandlingspersonal tappade bort patient vid vägen på grund av tupplur”.

Det var bara att bita ihop och köra mot Uppsala efter ett par Alvedon till, svetten rann, händerna krampaktigt på ratten kom jag till Uppsala och lämnade av min medpassagerare och åkte sedan till akuten där jag steg in dubbelvikt och bad om hjälp.

Opererades för misstänkt blindtarmsinflammation under natten men det visade sig vara två tumörer en i tunntarmen och den andra i tarmkäxet en moder- och en dottertumör. Men det var en snäll tumör som heter carcinoid och jag får veta att jag haft tur i oturen som kom under vård i ett så tidigt stadium och att man räknade med att fått bort allt.

Jag kommer ihåg att jag under de dagar jag vistades på sjukhuset kände mig avstängd och inte riktigt närvarande – reagerade inte så mycket på det hela utan undrade hur länge det skulle ta innan jag kunde börja arbeta igen. Nyutnämnd VD som jag var mitt i semestertiderna. När jag nu tittar tillbaka så ser jag att det var här det gick fel. Jag stängde av informationen som jag fick och fokuserade bara på att gå vidare. Här vill jag nog sätta in chocken som den rimliga förklaringen på mitt beteende.

Trots att jag gick på regelbundna kontroller under tre år så fick jag aldrig någon reaktion på vad jag drabbats av – förnekandet – jag minns inte några som helst reflektioner över vad det var som jag drabbats av, vilka konsekvenser det ev. skulle innebära. För mig så var problemet löst och jag gick vidare med nya arbetsuppgifter, och det gick ju bra tills nästa attack kom:

– Smärtan var den samma, akut och överväldigande det går inte att missa jag kände genast igen symtomen det var lika solklart som om när man fött barn en gång så vet man när det är dags igen.

– Jag kunde medge att tröttheten varit besvärande under ett par månader, det var som om sömnen inte var nog, hjärtklappningen hade varit lite pulserande jag hade till och med ringt sjukvårdsupplysningen i ett svagt ögonblick för att undra lite över hjärtklappningen men nöjde mig med svaret att det var nog bara lite stress dags för semester.

– Är man mitt upp i livet – familj, entreprenör med anställda, en fot i öppenvårdspsykiatrin ja då känner man ju definitivt inte efter många sekunder hur man mår. Man sätter helt enkelt på maskinen kl. 06.00 varje morgon tankar med mat ett par gånger om dagen blandar det med lite motion och sen kör man med expressfart till ca 23.00.

Så stannar allt upp och det blir stilla, jag ligger på sjukhuset igen och som en vulkan så kommer sjukdomen och sköljer över mig – jag blir rasande, skräckslagen, vad är det frågan om? Hur kunde jag drabbas av detta?

Reaktionen slår till och medvetandet vaknar till, den tidigare informationen finns där och jag vet nu att jag drabbats av cancer och först nu vet jag innan doktorn kommer för att berätta om röntgen och provtagningsresultat – nu vet jag att jag inte kan komma undan sjukdomen som finns där och det kan jag inte göra något åt och detta gör mig rasande…

Ilskan hjälper mig upp på benen ett par dagar efter operationen som blir mer omfattande än den förra och går jag omkring i kulverten på sjukhuset och funderar på mitt nästa drag för detta är oacceptabelt, jag tänker inte ha mitt liv på detta sätt. Maktlösheten kommer krypande – jag styr ej längre över min kropp hur mycket jag än vill och detta är ett tungt nederlag som jag påminns om ständigt och det är nog det svåraste att acceptera:

– Hjälplösheten att vara så medtagen av sjukdomen, medicinbiverkningar så att det inte längre är självklart att slänga benen över sängkanten på morgonen och stiga upp i ett svep.

– Eller att ligga fullt påklädd med byxor, raggsockor, tjock tröja, duntäcke och ändå frysa så käkarna skakar.

– Att sitta på toaletten för 15:e gången den dagen och inte veta hur jag skall torka min redan flådda bak!

– Se mig själv i spegeln och stå ut men det härjade ansiktet och ångesten i ögonen. (kommer jag att dö nu?)

– Hur står man ut med att inte ha ett liv utan allt handlar om att ta sin medicin, äta, sova?

– Hur skall man sedan stå ut med allas frågor hur mår du?

– Jag kände mig utplånad det var som om jag inte fanns längre och den känslan tillsammans med smärtorna, biverkningarna av medicinerna ja, jag befann mig i ett helvete.

Jag opererades på min födelsedag 31 oktober och den 20 december ringde jag till en bekant som fördelar ut arbeten inom hemsjukvården och jag sa som det var, jag är desperat, maktlösheten kommer krypande från fötterna och den är i navelhöjd, snart övermannar den mig jag måste få någon frist så jag kan tänka klart och få en vila för psyket, har du något lättare jobb åt mig där jag inte behöver använda min kropp så mycket.

Jag började åka runt på landsbygden där jag bor och ge insulin till andra sjuka och behövande människor ca. 1timme/per dag. Efter ca.2månader så arbetade jag halvtid och inom ett år så var jag upp i heltid men jag gick på min ilska och kämpade varje minut och när jag kom hem så stöp jag i säng. Under denna tid var jag ingen rolig person att leva med, min familj hade det inte lätt men tur för dom så var jag så slut på kvällarna så jag åt och sov mest. Situationen var ju ohållbar man kan inte leva på sin ilska hur länge som helst och förr eller senare så tar det stopp och för mig var det under ett läkarbesök då jag talade om hur min dag såg ut hur ont jag hade och hur mycket Alvedon jag var tvungen att ta, alla akuta lösningar för att ständigt jaga toaletter för mina ständiga diarréer och värken höll på att göra mig tokig, jag grät öppet för första gången över min situation.

Kanske skulle jag sakta av lite på mitt tempo föreslog läkaren, hitta tillbaka till livet. Då kom sorgen inte förlamande utan mer stillsam men ändå konstant närvarande, tårarna trillade lite då, men inte av förtvivlat utan stilla och det kändes lugnt i själen och ilskan försvann och det blev sakta rofyllt.

Bekanta blev skräckslagna över att jag plötsligt började gråta lite då och nu, jag som aldrig var ledsen jag som alltid tröstade andra behövde nu tröst själv, min man försökte trösta mig, mina nära och kära tröstade så gott de kunde.

Jag upplevde dock att omvärlden blev för jobbig att hantera, drog mig undan ville bara vara ifred med min sorg, orkade inte se på tv tyckte bara att de visade katastrofer, krig och elände.

Lyssnade mycket på radio P1 och min svägerska tipsade om ljudböcker som man kunde lyssna på. Jobbade halvtid men orkade inte med det heller, nu var det en intensiv tid med provtagningar och undersökningar det var höst mörkt och blött regnets strilande stämde bra överens med min sinnestämning vet jag att jag tänkte när jag satt på bussen på väg till sjukhuset.

Jag kände mig ständigt stressad av att hålla koll på allt och detta ständiga jagande med läkarintyg som skulle skickas till försäkringskassan detta ständiga redovisande om hur dagsformen var osv. jag kände att om jag inte får vara ifred nu så går aldrig detta aldrig vägen för jag orkar inte kämpa just nu låt mig bara vara ifred och gå på mina behandlingar och provtagningar som intensifierades.

Jag ringde till försäkringskassan och bad om ett samtal med någon för att få någon rätsida på detta. Jagad – det var så jag upplevde det. Nu kom en intensiv period med div. intyg som skulle fixas och så vidare läkarutlåtanden mm. Men till slut la sig lugnet, de hade förstått att jag måste få lite ro, ladda mina batterier gå på mina behandlingar och se till att ägna all min ork till att överleva både kroppsligt och själsligt.

Då lugnet lade sig och det blev tid för sorgarbetet så kom även accepterandet

– Acceptera att kroppen inte orkar lika mycket som förut, sjukdomen påverkar kroppen.

– Acceptera att vardagen kommer att se annorlunda ut än tidigare.

– Acceptera att fokus läggs på hur jag mår och hur dagsformen ser ut i stället för presterandet.

– Känna tillfredställelse över att bara leva och inte hur jag skall leva.

– Göra minst två roliga saker per dag. Även om jag inte skrattar så skall känslan ändå vara där att det är roligt och stimulerande.

– Få kroppen att fungera så bra som möjligt utifrån dagsformen.

– Att leva med värk men inte vara stel som en pinne är ju något helt annat än att vara rörlig med värk. Att kunna se att förutsättningar finns det är bara att försöka att finna dem.

– Anpassa aktiviteterna efter min egen förmåga, där målet är att känna tillfredställelse över vad jag kan i stället för att fokusera på vad jag inte kan göra.

– Skapa förutsättningar för att kunna fortsätta med mina intressen och Hobbes och att även kunna hitta nya vägar att gå.

– Hålla sig ajour med vad som händer i omvärlden och att kunna känna en nyfikenhet över det är viktigt för det sociala umgänget

Sammanfattningsvis att sätta sig och sitt mående i fokus, att få med allt utan att missa något hur gör man?

Det var då jag uppfann mitt veckoschema

Se till att skapa en struktur på vardagen med alla dessa nya indigrenser. Att ha små mål att sträva upp till planera allt i lagom dos. Varva nödvändiga rutiner med sånt jag mår bra av och samtidigt ge plats åt nya upptäckter i livet.

Jag köpte en dagbok i ett A6 format en sida för varje dag, klockslag från morgon till kväll sedan var det bara att prioritera när klockan skulle ringa på morgonen måndag till fredag, när skulle dagen ta slut. Frukost, lunch, middag, kvällsfika – stående rubriker på bestämda tider. Promenader, flera kortare i stället för en lång för att undvika onödigt slitage på muskler och leder med värk som följd, men ändå uppnå målet med att känna tillfredställelse osv.

I början så orkade jag inte så mycket var tvungen att sova middag varje dag, vila var nödvändigt för att uppnå målet att känna välmående och tillfredställelse efter dagens slut.

Vart eftersom veckorna går så tillkommer något nytt och annat stryks ur veckoschemat.

När jag i dag ser på mitt veckoschema så finns det plats för körsång 1g/vecka Vattengymnastik i form av Wet Vest , Kontaktmannaskap 1g/veckan Trädgårdsarbete/utevistelse 1timme per dag, besöker en vän 1g/vecka, korttillverkning hobby ca.1timme/dag. Dagliga promenader med mina två hundar två till tre gånger/dag.

Kontaktmannaskapet har vi tillsammans min man och jag, det är till tre barn i skolåldern. Vi stöttar familjen med att hjälpa till 5tim/vecka em-kväll samt en helg i månaden.

Men fokus ligger hela tiden på att leva för dagen utan att känna utmattning på kvällen. Känslan på kvällen skall vara tillfredställelse och att kunna gå i säng med den känslan är rena rama sömmedlet för mig för jag sover mycket gott hela natten. Minskad stress, högre välmående är nog nyckelorden för att leva ett bra liv. Kunna leva i ingentiden för stunden, att inte alltid ha fokus på framtiden utan att det är nuet som gäller, att inte känna ångest utan ett inre lugn. Det betyder mycket för mig och ger mig trygghet. Vad som än händer så går det alltid att acceptera eller lösa bara det inre har en jämvikt och styrkan finns där då den behövs.

Man säger att med åldern så får man ett annat perspektiv på saker och ting jag skulle formulera det som så att ju fler kriser man hamnar i och tar sig ut ur ju starkare blir man, erfarenheten visar vägen ut.

Det förutsätter ju naturligtvis att individen kan bearbeta kriserna på ett någorlunda bra sett och att man därigenom själsligt växer av den processen.

Jag har i dagsläget haft förmånen att vara smärtfri under större delen av sommaren, fick hjälp av reumatologen dit jag remitterades för att se om något kunde göras för min ständiga värk i kroppen och undrens tid är inte förbi utan med en låg dos kortison så är jag i dag mycket piggare och den konstanta smärtan i muskler och leder borta. Jag får dock ta det lite varligt och inte bli för ivrig i att ta i för mycket för då känns det ömt och ansträngt men att bara få vara smärtfri är ju fantastiskt och får mig i alla fall att gå en par centimeter ovan marken. Det finns ju alltid en morgondag hur svårt ändå allt ter sig, det är bara att med tillförsikt se fram emot morgondagen och se de nya berg som skall bestigas.

Några goda råd för att skapa en fungerande vardag

Ett exempel på att se på görandet ur ett annat perspektiv.

Trädgårdsarbete:

Skaffa en superlätt skottkärra, liten kratta, lätt spade, och så vidare, tänk alltid ur kroppens perspektiv små korta trädgårdsstunder lite i taget, dela upp allt i små delar istället som man är van vid, ta allt på en gång.

Handla:

Skaffa flera tygkassar en shoppingvagn på hjul, packa lite i varje kasse gå flera gånger i veckan en utmärkt schemaaktivitet.

Umgänge:

Fika i stället för att ordna middagar och luncher. Träffa vänner i lite lagom doser så du orkar ha kul.

Motion:

Hitta din motionsform lite men ofta, strecha mycket efter varje aktivitet viktigt då musklerna inte är lika elastiska som förut sjukdomen påverkar ju hela kroppen. Mitt bästa tips är hitta en varmbasäng ca.32 grader, ännu bättre hitta en vattengymnastik med dessa förutsättningar så kan kroppen bli mycket mjuk igen mycket gynnsamt för stela leder och muskler även smärtlindrande.

Mediciner:

Ev. biverkningar av mediciner jag upplevde mig lite dum i huvudet, hade svårt att koncentrera mig och hålla fokus, svårt att läsa böcker. Jag gick på biblioteket och lånade talböcker och lyssnade på dom i hörlurar, hade lättare att konsentrera mig då. I stället för att lösa korsord ta fram ett memori, Pussel är ett mycket bra sätt att motionera hjärnan på, fastna inte i vad du inte kan utan se på vad du kan i stället, hitta nya utmaningar i livet jag lovar du kommer att bli förvånad över vad du kan hitta på. Tillåt dig till att ha lite tråkigt för ur detta spirar kreativiteten och livslusten.

Jobbiga undersökningar och provtagningar:

Belöna dig själv med något efter ett sådant besök. Jag brukar klä upp mig och äta lunch ute och fönster shoppa eller gå på en loppis huvudsaken är att det inre inte bara präglas av det jobbiga och negativa utan att en jämvikt till känslan av att må bra skall uppfyllas. Om jag inte orkar något av ovanstående så har jag ändå köpt mig en ros på vägen till bussen hem – jag hittade på detta knep då jag mindes hur det var att gå med min son till tandläkaren när han var liten, fick efter undersökningen en liten belöning i forn av ett bokmärke eller en liten sak. Jag tänkte att det måste jag prova och det fungerar bra för mig. Det är ofta det lilla som gör skillnaden så stor.

Ann Hultqvist, 2008-12-01

Om mitt besök på Vidarkliniken (2009)

Barbro Hansson

I januari 2007 var jag på Vidarkliniken i Järna i två veckor. Jag fick min diagnos Midgut Carcinoid i somras och opererades i slutet av september. Vid något tillfälle tipsade min sjukhuskurator mig om Vidarkliniken och jag nappade direkt.
“Humbug!” sa läkaren först
Jag hade flera gånger varit på Kulturhuset i Järna och fikat och gått runt i trädgården och ner till sjön och tänkte att det måste vara skönt att bara vara i en så vacker och lugn miljö. Min läkare skrev remiss. Ja, han var ju inte särskilt positiv – både han och en assisterande läkare sade direkt att de tyckte att deras sjukvård var humbug. Men OK, ville jag så… (Nu efteråt har min läkare uttryckt sig positivt om deras omvårdnad).

Tur som tilhör “rätt” landstig

Jag har turen att höra till ett av de fyra landsting som har avtal med Vidarkliniken, nämligen Stockholms län, Södermanland, Östergötland och Västra Götaland.

Naturläkemedel för mina krämpor

Vistelsen på Vidarkliniken var en väldigt positiv upplevelse (frånsett själva anledningen till att jag var där förstås)! Det som de själva tyckte var viktigast var förstås medicineringen. Jag fick inta en massa naturläkemedel som var individuellt anpassade efter alla mina krämpor. Min läkare tog god tid på sig att lyssna på mig vid inskrivningen – två timmar vill jag minnas! De tyckte att jag skulle ta Iscador – sprutor med mistelextrakt – men det ville inte jag. Själv tyckte jag att ”allt det andra” var bäst. Och då tänker jag på:

Maten!

Jättegod vegetarisk, oftast ekologisk, mat (fisk en gång i veckan.)

Terapierna!

Jag fick målningsterapi, sångterapi, massage och sjukgymnastik. Jag skulle ha fått samtalsterapi också men det var fullbokat så jag fick några extra timmars samtal med läkare samt psykolog. Behandlingarna! Jag fick våtvärmande omslag med rölleka över levern och värmande fot insmörjning med kopparolja.

Aktiviteterna!

Jag var med på gruppeurytmi, kostrådgivning, reflektioner kring ett konstverk, högläsning, berättarkväll och vegetarisk matlagning samt en konsert och en eurytmiföreställning på Kulturhuset.

Miljön!

Både inne och ute. Inomhus antroposofiska pastellfärger, naturmaterial och ett stort lugn. Ingen radio eller TV, inga väggklockor, inga mobiler inomhus. I stället mycket krukväxter och levande ljus. Stort bibliotek med böcker och tidningar och faktiskt en dator man kunde hyra in sig på. Och utomhus vacker lantlig miljö med närhet till butik med antroposofiska varor och handelsträdgård.

Medpatienterna!

På min avdelning var vi 18 stycken i alla åldrar, mest kvinnor. Några hade cancer, några fibromyalgi och whiplashskador, de övriga vet jag inte. (Det finns fyra avdelningar, varav en dagvårdsavdelning)

Sist men inte minst; Personalen!

Proffsiga! Lugna, sakliga, kunniga (de har vanlig sjukvårdsutbildning plus antroposofisk utbildning) och lyssnande.

Frihet att välja

Jag var lite orolig att jag skulle bli pådyvlad religiösa eller filosofiska idéer som jag inte fick välja själv. Men så var det inte. Ingen pratade om de antroposofiska idéerna om man inte frågade själv. .

Positiva tankar med mig hem

Blev min hälsa bättre då? Tja, det är ju svårt att veta hur vistelsen påverkar på sikt. Mina symtom är diarré och flush. Under vistelsen var diarrén klart bättre under en del av tiden. Flushen var möjligen något bättre. Men allmänt sett mådde jag väldigt bra under denna tid. Vem gör inte det med en sådan ”uppbackning”? Och jag fick mycket tankar och idéer med mig hem.

Antroposofernas helhetstänk

Antroposoferna har ett helhetstänk på kroppen och själen och menar att det är någon obalans som orsakar sjukdom. Som jag kommer ihåg det delar man in kroppen i huvud, hjärta och mage. Och dessa tre delar står för tankar, känslor resp. handling. Och det är mellan dessa tre som det måste finnas en balans. Överhuvudtaget har man genomgripande teorier om det mesta. Man kan ju hålla med eller inte eller plocka delar ur det som man själv tror på. Rätt intressant att fundera på, tycker jag

Priser och mer info

Och kostnaden då? 80 kr/dygn år 2007, samma som för sjukhusvård. Det tjänade man nästan in bara på maten! Resorna dit fick man ersättning för i efterskott, nästan hela beloppet.

Med andra ord var detta en vistelse som jag verkligen vill rekommendera!

Läs mer på Vidarklinikens hemsida

Barbro Hansson

Mari´s MEN1 berättelse

”När jag tänker tillbaka hur mitt liv vart, känner jag igen mej ,har ju faktiskt vart lite ”konstig” Min kropp har betett sej som en läkare berättade på ett Carpamöte i Göteborg…”
När jag växte upp kommer jag ihåg att jag skämdes för att jag hade rödflammig hals och ansikte ganska ofta och trodde jag rodnade. På senare år har jag vart jätte trött och lätt irriterad, kunde inte förstå varför? Jag hade allt man kan önska sej, en underbar make, två friska barn, hundar, villa, jobb mm. varför kände jag mej inte lycklig??

År 2000 hade jag en sk. utmattningsdepression, fick antidepressiva läkemedel och fick 30kg övervikt.

År 2010 gjorde jag en bypass mage, gick ner ca.50 kg. Då fick jag problem med njursten, många trodde att det berodde på min op. Men när man undersökte en sten, såg man att jag var kalkförgiftad, som tur va så hade inte Nyköping tid och kunskap för att operera halsen, fick åka till Karolinska och göra en kontroll av bisköldkörtlarna. Träffade en underbar läkare som heter Eva Reihner, det visade sej att en eller fler körtlar var sjuka, man skulle ta bort 2 st. När jag skulle ringa taxi och åka till tåget från sjukhuset, så ringer Eva och säger att en forskare vid namn Jan Zedenius, av en slump hört talas om mej som patient och anar en sjukdom i botten. Vill att jag kommer till labbet för att ta prover. Tack gode Gud..

Fick ett telefonsamtal av Eva en kort tid före planerad op som säger att Jan anade rätt, fick diagnosen

MEN1 och blev livrädd. Min stora skräck sen pappa avled i en ovanlig cancer vid 50års ålder hade drabbat mej..

Pappa avled 1996 26 Maj kl. 15.50 på min brors 25 års dag. Cancern var i bukspottkörteln och spred sej till levern, läkarna var förbryllade, hade inte sett den typ av cancer tidigare.

Pga. svaret på provet, så ville man flytta på min operation så att Jan kunde vara med Eva och operera. Visste ingenting om sjukdomen när jag tog tåget för att opereras, man tog bort 3½ st körtel.

På kvällen kom Jan till min sal och jag kände mej jätte liten i min säng, när jag frågade om fler körtlar var sjuka i kroppen, jag hade blivit tillsagd att inte Googla för att inte bli mer orolig, han svarade:

”Inte körtlarna men alla celler i kroppen” Han var stressad och kunde inte berätta mer, hade önskat att jag fått mer information.

Jag tänkte på mina två pojkar Emil & Erik tänk om dom var sjuka? Man tog prover på pojkarna, som visade sej vara negativa, Tack gode Gud igen..dom är friska.

Pojkarna behöver inte följa med mej på kontroller hela livet och deras barn kan inte heller bli sjuka, för det hoppar aldrig över en generation.

Mina kontroller tar fart och man hittar tumör på en binjure, en njure och bukspottkörteln, TROR man. Det visar sej sen att jag har 2 sjukdomar; njurcancer får man inte av MEN syndrom och den på binjuren är ev. inte farlig. Förändringen i bukspottkörteln är bara en tom cysta, SKÖNT..

Nu hör sjukbesöken till min vardag, bara vänja sej och är så tacksam för att jag träffat RÄTT folk och kommit i kontakt med Carpa, tror att det är meningen att jag skulle få veta att jag har MEN 1.

Så att jag kan få rätt vård och leva länge, som kanske inte pappa fick. Det får vi aldrig veta men jag vet att jag är tacksam och att det kunde va värre..

Mari

MEN1 patient